Att vara djurägare (i detta fall) hundägare är ju för det mesta helt underbart MEN inte alltid fullt så lika underbart. Allt är väl kul så länge det fungerar och allt går som man själv vill och har/kan lyckats med. Sen kan det komma en dag (rättare sagt en TID) då allt bara rasar, blir katastrof och man vet varken in eller ut till slut och känner bara en stor klump i magen och en stor nervositet dag ut och dag in..
Att man får kämpa för det man vill ha eller åstakomma är väl ingen direkt nyhet och det är ju sånt alla hundägare får uppleva. Men när man kommer till en gräns där man varken ser fram eller motgång då är det inte speciellt kul längre och inte heller så enkelt. Och ungefär så skulle man kunna säg att jag känner idag..
En hund som förstör, äter upp, biter sönder, knör sönder, ja, minst sagt bombarderar allt i sin väg för att få sin vilja igenom. Är Inte den mest önskvärda alla gånger..
Ett exempel, är ju nu när han för dryga 2-3 veckor sedan börjat ta sig ur hundgården dag ut och dag in, vi lagar, spikar, sätter brädor och han lyckas ändå... Nu har vi lagat/gjort ordning lite mer "säkert" (hoppas vi iaf) så nu kommer jag under helgen göra lite "tester" på honom när han sitter där och hålla koll. (Men som de ögonkännare de är, är det ju inte alls säkert det kommer gå min plan)
Men när man kommer hem och möts av hundarna på parkeringen så känns det INTE bra och man känner sig som den sämsta hundägaren ever..
Sen har vi en hund med öron krångel och åter öron krångel.
Öron bekymmer låter väl i sig inte speciellt "allvarligt" kanske, men då ska jag tala om för er som tror så, att det nog är ett av det mest plågsammaste. När det har gått snart 3 år sedan allt började kan man ju fundera på varför inget hänt eller blivit bättre och det har jag också frågat mig själv flera gånger efter att ha sprungit hos tre olika veterinärer, gått på en tids homeopat medicin samt bytt foder.. Idag är hennes öron sämre än någonsin och jag har fått en tanke om att det är så illa att det kanske satt sig i huvudet på henne då det som sagt räcker att hon rör huvudet (eller ja, knappt det) ligger ner, går, springer, blir klappad ja, what ever, så bokstavligen skriker hon som om man försöker slå ihjäl henne..Fruktansvärt!!! Hon har tappat nästan all sin päls, energin är inte på topp och inte heller hennes leklust kvar, min hund är som förbytt och det är helt galet att se henne sån här. Man känner sig jävligt maktlös. Hur länge ska man hålla på och springa hit och dit, prover efter prover, analyserar allt, utskrivet en massa mes behandlingar utan någon effekt!?
Som djurägare måste man sätta en gräns för "det räcker nu" och vi är snart där känner jag. Helt fruktansvärt att ens tänka tanken, och ännu värre att skriva det..
Ett exempel är när jag för ca 5 dagar sedan la henne ner på en handduk i köket för "öron skötsel" det vill säga, skölja hennes öron med vätska, för att sedan torka ur..
Hon låg ner och jag började med ena örat (gick bra) vände sida på henne och tog nästa öra (gick bra) sen när hon reser sig, skriker hon så högt av smärta att jag själv inte kunde hålla borta tårarna, hon gick mot julia som satt vid köksbordet och julia försökte lugna henne med klappar och prat, men det hjälpte inte, och efter den gången har jag börjat fundera mer och mer på hur länge detta ska behöva fortsätta?!? Ska man låta det gå flera veckor/månader med utredning,, vad händer under utredningstiden, blir hon bättre, blir hon sämre och/eller kommer hon någonsin bli bra!? Hur ska man veta vad som är rätt och fel? Hur långt ska man gå och hur länge ska de behöva lida?
Det jag med säkerhet vet- är att vara hundägare,är inte alls så enkelt och inte heller smärtfritt!
Usch och fy!
SvaraRaderaJag lider med dig och lilla vovvan.
Den där maktlösheten man känner.....
Helt klart baksidan av djurägandet.